Rolex stenurtavlor – guide till stenarna, modellerna och historien

Det finns en sorts Rolex som inte går att beskriva med referensnummer och specifikationer, för två exemplar är aldrig lika. Stenurtavlorna – lapis lazuli, malakit, tigeröga, onyx, korall – är skivor av natursten slipade ner till några tiondels millimeter och monterade där en vanlig urtavla skulle sitta. Mönstret kommer från en bergart som bildades långt innan någon uppfann klockan, och det kan inte upprepas. Rolex kan tillverka hur många svarta lackurtavlor som helst. De kan inte tillverka två likadana malakiturtavlor.

Den här guiden går igenom hela historien: hur stenurtavlorna kom till 1970, varför just då, vilka modeller och referenser som bär dem, hur du daterar en urtavla på tryck och fönsterkant, vad varje sten faktiskt är för material, varför de spricker – och varför marknaden för dem har exploderat.

En ordentlig eloge till Jasper Lijfering på Amsterdam Vintage Watches, som i augusti 2026 publicerade den mest genomarbetade guiden om ämnet som finns – ett decennium av handel, samlande och gemmologistudier på en enda sida. Den är vår huvudkälla för generationsdetaljer, materialidentifikation och avsnittet om förfalskningar. Ska du faktiskt köpa: läs originalet också. Det är där djupet finns.

Snabbfakta: Rolex stenurtavlor

Historien: hur sten hamnade i en Rolex

1970 – experimenten börjar

Rolex började experimentera med naturstensurtavlor 1970, tillsammans med Stern Frères – senare Stern Creation – som var en av branschens mest ansedda urtavletillverkare och samma hus som försåg Patek Philippe med urtavlor. Det var inte en produktlansering utan ett hantverksprojekt: kunde man över huvud taget såga en skiva sten tunn nog för en urtavla, borra hål för visarna och ett datumfönster, och få den att överleva monteringen?

Svaret var ja, men knappt. Enligt Phillips kasserades omkring 80 procent av materialet i tillverkningen. Fyra av fem stenskivor gick sönder på vägen. Det är den siffran som förklarar allt annat om stenurtavlorna: varför de var dyra, varför de aldrig tillverkades i volym, och varför de i dag är det de är.

Varför just 1970-talet?

Tre krafter drog åt samma håll.

Kvartskrisen. Japanska kvartsur gjorde precis den sak som schweizisk urmakeri hade byggt hela sitt anseende på – att visa rätt tid – bättre och billigare. Ett mekaniskt urverk kunde inte längre säljas på precision. Det måste säljas på något annat: hantverk, material, status, skönhet.

Guldpriset. Från ungefär 35 dollar per uns 1970 till över 800 dollar 1980. Ädelmetallklockan blev plötsligt en investering lika mycket som ett smycke, och kunder som köpte guld-Rolex ville ha något som såg ut som pengarna de kostade.

Och så 70-talet självt. Det var årtiondet då klockindustrin slutade vara diskret. Samtidigt med stenurtavlorna kom de knallfärgade Stella-lackurtavlorna, integrerade stållänkar och boettformer som ingen hade sett tidigare. Sten var 70-talets estetik i ett material som råkade vara 200 miljoner år gammalt.

Från specialbeställning till katalog

De första åren var stenurtavlan inget man kunde peka på i en broschyr. Den var ett specialtillval på Datejust i ädelmetall – något du bad om, väntade på och betalade extra för. Utbudet var som störst runt mitten av 70-talet och fram till omkring 1978.

Först i takt med att de femsiffriga referenserna tog över i slutet av 70-talet började Rolex faktiskt marknadsföra stenurtavlorna. Det är därför en fyrsiffrig referens med stenurtavla är så mycket ovanligare än en femsiffrig: den var beställningsvara, inte lagervara.

En detalj som säger mycket om hur tillverkningen fungerade: många stenurtavlor låg i lager i åratal innan de monterades i en klocka. De tillverkades när det fanns bra material, inte när det fanns en order.

Day-Date fick vänta – på grund av ett extra hål

Day-Date, Rolex mest prestigefyllda modell och den enda som bara tillverkas i ädelmetall, borde ha varit först på tur. Den fick vänta, av en helt banal anledning: två fönster i stället för ett. Veckodagsfönstret vid tolv och datumfönstret vid tre betyder två öppningar att såga upp i en spröd skiva – dubbelt så många tillfällen att förstöra den.

När problemet väl var löst blev Day-Date däremot den självklara bäraren av stenurtavlan. En President-länk i massivt guld med en skiva lapis lazuli under glaset är fortfarande den mest kompletta sammanfattningen av vad 70-talet tyckte att en dyr klocka skulle vara.

1990-talet: sten på sportmodellerna

Under 1990-talet gjorde Rolex något oväntat och lät sten flytta in i sportkollektionen. Submariner ref. 16618 i gulguld kunde fås med lapis lazuli – en dykarklocka med en urtavla som spricker om du tittar snett på den. Samma tanke dök upp på Daytona i ädelmetall.

Det är kombinationen som gör dem intressanta för samlare: en verktygsklocka med det minst verktygsmässiga material som finns. De tillverkades i mycket små antal och är i dag bland de svåraste stenurtavlorna att hitta över huvud taget.

Pausen – och comebacken

Efter att de femsiffriga referenserna fasades ut kring millennieskiftet försvann stenurtavlorna nästan helt ur katalogen. Under 2000-talet var de en vintagesak, inget man köpte nytt.

På 2010-talet vände det. Rolex tog tillbaka sten på Day-Date i både 36 och 40 mm, med material som aventurin, onyx, karneol, turkos och opal. Kulmen kom på Watches & Wonders 2023, då Day-Date 36 fick tre nya stenurtavlor på en gång: karneol i gulguld (ref. 128238), turkos i vitguld och grön aventurin i Everose. Alla tre med diamantindex och romerska siffror vid sex och nio – en direkt hälsning till 70-talet.

De moderna stenurtavlorna är dessutom byggda för att överleva. Tjockare material, bättre montering och safirglas i stället för plexi gör att de inte alls spricker på samma sätt som originalen. Det är bra för ägaren – och en av anledningarna till att vintageexemplaren i fint skick fortsätter dra ifrån i pris.

Modellerna och referenserna

Här är de referenser du faktiskt stöter på när du letar. Listan är inte uttömmande – stenurtavlor dyker upp på oväntade ställen – men täcker det mesta som finns på marknaden.

Modell	Referenser	Period	Typiska stenar
Datejust 36	1601, 16013, 16018, 16234	1970-tal – 1990-tal	Tigeröga, onyx, malakit, lapis, jaspis, karneol, sodalit
Day-Date 36	1803, 18038, 18208, 18238	1970-tal – 1990-tal	Lapis, onyx, malakit, howlit, ammonit, grossular, rubellit, ferrit
Lady-Datejust	69xxx-serien m.fl.	1970-tal – 1990-tal	Samma palett, mindre skivor
Submariner	16618	1990-tal	Lapis lazuli, onyx
Daytona	116509 m.fl. i ädelmetall	2000-tal –	Sodalit, ”obsidian”, meteorit
GMT-Master II	126715CHNR	2025 –	Tigerjärn
Day-Date modern	128238, 128235, 228238	2010-tal –	Karneol, turkos, grön aventurin, onyx, opal, jade

Två saker är värda att lägga märke till i tabellen. Den ena är att Datejust 36 mm är hjärtat i det hela – det är där de mest eftertraktade exemplaren finns, och det är den storlek marknaden betalar mest för. Den andra är att Lady-Datejust genomgående är billigare trots exakt samma stenar och samma hantverk, helt enkelt för att samlarmarknaden för små klockor är mindre. För den som vill äga en äkta vintage stenurtavla utan att sälja bilen är det den öppning som finns.

Så daterar du en stenurtavla

En stenurtavla har inga serienummer. Det du daterar den på är trycket och hur hålen är skurna – och det är samma detaljer som avgör om tavlan hör hemma i just den klockan.

Trycket längst ner följer Rolex generella kronologi. Tidiga exemplar bär ”T SWISS T” från tritiumtiden. I slutet av 1980-talet ersattes det gradvis av enbart ”SWISS”. Sista generationen bär ”SWISS MADE” – och på urtavlor med applicerade index kan det förekomma som ”T SWISS MADE T”.

Datumfönstrets kant är den detalj de flesta missar. Tidiga stenurtavlor har en fasad, sluttande öppning med plan ovansida. Senare tavlor har en rakskuren kant i 90 grader och en välvd yta. Det är två helt olika sätt att bearbeta stenen, och skillnaden syns när du lutar tavlan mot ljuset.

Urtavlefötterna – de små stiften på baksidan som håller tavlan på plats – sitter olika på fyrsiffriga och femsiffriga referenser. Sitter fötterna fel för referensen är tavlan flyttad från en annan klocka, oavsett hur äkta stenen är.

Index, romerska siffror och de nakna tavlorna

Många tidiga stenurtavlor saknar timmarkörer helt. Ursprungligen var det ett tillverkningsbeslut – varje index kräver ett borrat hål, och varje hål är ett tillfälle att spräcka skivan. Att hoppa över tolv hål höjde utbytet rejält.

I dag är det precis tvärtom: urtavlorna helt utan index är de mest värdefulla av alla. Ingenting stör stenen. Det som en gång var en genväg i produktionen är nu den renaste versionen av idén.

De andra konfigurationerna du stöter på:

• Applicerade romerska siffror – klassiskt Day-Date, ofta i samma metall som boetten
• Runda diamanter i infattning, av samlare kallade ”pinball” efter hur de ligger utspridda
• Fyrkantiga chatoner – kantigare, mer 70-tal
• Romerska siffror vid sex och nio kombinerat med diamanter runt om – konfigurationen Rolex återanvände på 2023 års modeller
• Sertissage – olika sätt att fatta stenarna direkt i urtavlan

Stenarna, en efter en

Rolex använde ett tjugotal material. Här är de du faktiskt stöter på, grupperade efter hur de ser ut snarare än efter mineralogi.

De blå: lapis lazuli och sodalit

Lapis lazuli är den mest klassiska av dem alla. En metamorf bergart som till största delen består av mineralet lazurit, oftast tillsammans med vit kalcit och små inneslutningar av pyrit. De finaste urtavlorna har en djup ultramarin botten med gyllene stänk – en natthimmel på handleden. Lapis finns dokumenterad på både Datejust och Day-Date, och alltså även på Submariner 16618.

Sodalit förväxlas ständigt med lapis, men är enklare att skilja på än man tror: mattare blått, tydliga vita kalcitådror – och inga gyllene pyritprickar. Saknas guldet är det sodalit. Dokumenterad bland annat på Datejust 16234, och på Daytona i extremt små antal.

De gröna: malakit, jaspis, blodsten och aventurin

Malakit är kanske den mest omedelbart igenkännbara – ett kopparkarbonat med koncentriska band i giftgrönt som ger varje urtavla ett eget vågmönster. Den är också en av de allra sköraste. En malakit-1601 i gott skick, helst på originallänk, hör till de svåraste att få tag i.

Jaspis är opak mikrokristallin kvarts som Rolex använde i både rött och grönt. Gränsdragningen mot blodsten är inte akademisk – den avgör vad urtavlan kallas i en auktionskatalog och därmed vad den kostar.

Blodsten, eller heliotrop, är en mörkgrön jaspisvariant med blodröda fläckar av hematit. Effekten är omisskännlig: det ser ut som stänk. Dokumenterad på både fyr- och femsiffriga Datejust och Day-Date.

Aventurin är kvarts med små reflekterande mineralinneslutningar som får ytan att glittra. Den är en av få stenar som har levt vidare hela vägen in i modern produktion – grön aventurin på Day-Date 36 från 2023 är samma idé som på 70-talet.

De svarta: onyx, ”obsidian” och tigerjärn

Onyx är en kalcedonvariant vald för en enda egenskap: den nästan totala frånvaron av struktur. Ett riktigt svart, jämnt fält. På avstånd kan den läsas som en vanlig svart lackurtavla – men på nära håll har ytan ett djup och en svag reflektivitet som lack inte kan efterlikna. Och just för att den är så jämn syns varje spricka.

”Obsidian” är guidens intressantaste kontrovers. Obsidian är vulkaniskt glas, bildat när kiselrik lava kyls extremt snabbt. Rolex interna dokumentation kallade materialet obsidian – men Lijfering menar att det troligen inte är obsidian alls, utan något närmare tigerjärn, en bandad blandning av tigeröga, hematit och jaspis. Frågan är fortfarande öppen.

Att Rolex på Watches & Wonders 2025 lanserade en GMT-Master II i Everose-guld (ref. 126715CHNR) med urtavla uttryckligen i tigerjärn gör inte diskussionen mindre intressant. Rolex beskriver materialet som en blandning av tigeröga, röd jaspis och hematit – alltså exakt den sammansättning Lijfering menar att 70-talets ”obsidian” i själva verket har. Femtio år senare använder Rolex namnet rakt ut.

Lijfering har dessutom reviderat sin egen tidigare teori: vissa fyrsiffriga Datejust-urtavlor med bruna, halvgenomskinliga fläckar troddes länge vara obsidian. Han bedömer nu att det är onyx som missfärgats av en kemisk reaktion – alltså en skada, inte ett material. Det är skillnaden mellan en raritet och en trasig urtavla.

De varma: karneol, korall, rubellit och grossular

Karneol är translucent kalcedon i allt från varm orange till djup rödbrun, färgad av järnoxider. Dokumenterad på Datejust 1601 – och den sten Rolex valde när Day-Date 36 skulle få tillbaka en stenurtavla i gulguld 2023.

Korall är inte ett mineral utan ett organiskt material – kalciumkarbonat från korallers skelett – i nyanser från lax till mörkrött, med synliga strimmor och porer. Det gör den ovanligt ömtålig, och välbevarade exemplar blir stadigt svårare att hitta. Vitguldsversionerna är betydligt mer sällsynta än gulguld, vilket är precis därför de är måltavla för bedrägerier.

Rubellit är turmalin i sin mest intensivt rosaröda form – hallon till rubinrött – och inte samma sak som rubin, som tillhör korundfamiljen. Färgen kommer från mangan. Slipad tunn nog för en urtavla blir de naturliga variationerna extra tydliga, så två rubelliturtavlor kan se helt olika ut.

Grossular är en granat som förekommer i förvånansvärt många färger. Den röda varianten med kornig, spräcklig yta sitter på Day-Date. Förväxla den inte med rubellit – det är ett vanligt fel i annonser.

De gyllene: tigeröga, pyrit och ferrit

Tigeröga är chatoyant kvarts: parallella fiberstrukturer skapar ett ljusband som vandrar över den gyllenbruna ytan när du vrider handleden. Ingen bild gör den rättvisa, vilket också är hela dess poäng. En av de mest eftersökta stenarna, väl dokumenterad på både fyr- och femsiffriga Datejust och Day-Date.

Pyrit – kattguld – är järnsulfid med metalliskt gyllene, kristallin och naturligt strukturerad yta, från ljust guld till mörkare mässing. Ferrit är ett järnrikt material med mörkt metalliska toner och oregelbunden struktur, dokumenterat på Day-Date.

De vita och de organiska: howlit, cacholong, ammonit och fossil

Howlit är vit med oregelbunden grå till svart ådring. Auktionshus kallar den regelbundet ”marmor” – det är fel, men det gör den lätt att hitta för den som vet vad hen söker. Sitter på Day-Date, bland annat 18208 och 18038.

Cacholong är en opak, mjölkvit opal med porslinsliknande yta, helt utan det färgspel man förknippar med opal. Lugnare än allt annat i den här listan.

Ammonit och fossil är inga mineral alls utan förstenat organiskt material – ammoniten med sitt kammarmönster från utdöda bläckfiskar, fossilurtavlorna som abstrakta landskap i gult eller grått. Rolex kallade internt båda för ”ammonite”; samlarmarknaden skiljer på dem visuellt. Fossilurtavlorna hör till de sköraste av alla.

Rolex använder också sten på andra ställen än urtavlan. På Perpetual Padellone från 2026 är fullmånen och nymånen i månfasvisningen skurna ur meteorit — fullmånen i silverton, nymånen med mörkblå PVD — mot en blå emaljerad skiva. Samma materialtänk som stenurtavlorna, men i millimeterstora detaljer.

Sten, Stella, meteorit och pärlemor – vad är vad?

Fyra sorters ”speciella” Rolex-urtavlor blandas ständigt ihop, inte minst i annonser. Så här skiljer de sig:

• Stenurtavla – en skiva natursten. Unikt mönster, sprött material, kan inte upprepas.
• Stella-urtavla – lack, inte sten. Namnet är en samlarterm efter det schweiziska företag som levererade lacken och pigmenten. De knallfärgade 70-talstavlorna i turkos, korallrött och citrongult är Stella, inte sten. De spricker också, men på ett annat sätt – lacken krackelerar.
• Meteorit – en skiva järnmeteorit, etsad så att det korsvisa Widmanstätten-mönstret framträder. Metall, inte mineral, och ett helt eget kapitel.
• Pärlemor – organiskt material från snäckskal, inte bergart. Skiftar i ljuset på ett sätt sten aldrig gör.

Skillnaden spelar roll för priset, för hur ömtålig klockan är och för hur den ska servas. En säljare som kallar en Stella-tavla för ”stenurtavla” har antingen fel eller hoppas att du har det.

Skörheten är hela historien

En stenurtavla är en tunn skiva sprött material limmad på en mässingsplatta. Den kan inte böjas och den förlåter ingenting.

De svaga punkterna är alltid desamma: datum- och veckodagsfönstren, hålen där index sitter, ytterkanten och centrumhålet. Där är materialet som tunnast och spänningarna störst.

Det viktigaste att förstå – och som förklarar varför så många urtavlor är trasiga – är att skadorna oftast inte uppstår när klockan bärs, utan när den servas. Att dra av visare och lyfta urtavlan är precis de moment där sten spricker. Och när första sprickan väl finns växer det hårfina nätet därifrån. Det är då värdet faller på riktigt.

Det finns till och med ett dokumenterat utbrott: 2021 hittades ett större parti originalurtavlor hos en tillverkare, dåligt förvarade, och en våg av skadade exemplar sköljde in på marknaden.

Förfalskningar: 2022 är vattendelaren

Före 2022 var falska stenurtavlor lätta att avslöja – dålig finish, usel tryckkvalitet, fel typsnitt, osignerad krona, synligt lim under kronan.

Sedan dess är läget ett annat. De nya förfalskningarna använder äkta natursten, efterliknar originalets tillverkningsmetoder och har högkvalitativt tryck. Lijferings råd är att aldrig hänga upp bedömningen på en enskild detalj, utan att jämföra hela layouten och typografin mot dokumenterade exemplar från före 2022, granska trycket på baksidan och studera hur färgen faktiskt ligger på stenen.

Ett specialfall värt att känna till: korall konverterad från gulguld till vitguld. Korall är den enda stenen där både gul- och vitguldsutförandet har svart tryck, vilket gör konverteringen möjlig – man byter ut kronan och fönsterramen mot vitguld och har plötsligt en betydligt mer sällsynt klocka på papperet.

Och det som förvånar flest: ett servicepapper från Rolex är ingen garanti för originalitet. Det intygar att klockan har servats – inte att urtavlan är den den utger sig för att vara.

Vad kostar en Rolex med stenurtavla?

Kort svar: mycket, och uppåt. Stenurtavlorna följde först med Day-Date-boomen och drog sedan iväg på egen hand.

Enligt Fratello låg en tigerögon-Datejust runt 25 000 dollar under ett helt decennium, för att på senare år landa i mitten av 30 000-dollarspannet. En malakit-1601 i fint skick, på originallänk, nämns runt 50 000 euro. Ta siffrorna som riktning, inte som prislista – det här är en marknad där enskilda exemplar avgör.

Fyra saker styr priset mer än allt annat:

1. Skicket på stenen. En spricka är inte ett skönhetsfel, det är en värdehalvering.
2. Index eller inte. De helt nakna urtavlorna står högst.
3. Storlek och modell. 36 mm Datejust och Day-Date toppar. Lady-Datejust är genomgående billigare.
4. Sällsyntheten hos just den stenen. Onyx är vanlig. Rubellit är det inte.

Till det kommer originalitet: matchande urtavlefötter, rätt tryck för årtalet, rätt fönsterkant för generationen. En urtavla som är äkta men flyttad från en annan referens är värd betydligt mindre än en som alltid suttit där.

Var hittar man dem i Sverige?

Ärligt svar: sällan i en butik. Vintage stenurtavlor är en internationell nischmarknad, och de flesta exemplar byter ägare via specialiserade handlare i Amsterdam, Genève, London och Hongkong eller på auktion hos Phillips, Christie’s och Sotheby’s.

Svenska auktionshus som Bukowskis och Stockholms Auktionsverk har klockavdelningar där guld-Datejust och Day-Date dyker upp med jämna mellanrum – bevaka dem, för det är där en stenurtavla kan passera utan att bli korrekt katalogiserad. Just felkatalogiseringen (”marmorurtavla”, ”blå urtavla”) är den bästa chansen en svensk samlare har att göra ett fynd.

Ska du köpa: begär alltid högupplösta bilder av urtavlan i snett ljus, bilder på baksidan av urtavlan om säljaren kan öppna klockan, och fråga rakt ut om den har servats och av vem. Läs vår rapport från Rolex Certified Pre-Owned hos Nymans Ur 1851 för hur den auktoriserade begagnatmarknaden fungerar i Sverige.

Stenurtavlor du faktiskt kan köpa i dag

Att jaga en vintage-Rolex i sten är en sak. Att ha en stenurtavla på handleden är en annan – och betydligt billigare. Vi har testat tre stycken det senaste året, och alla tre gör samma sak i ljuset som en 1601 gör.

• Venezianico Nereide Tigris – tigeröga, samma sten som på en 1601, i en dykarklocka. Urtavlan ser aldrig likadan ut två gånger.
• MAEN Manhattan 37 Ultra Thin ”Golden Swan” – stenurtavla i en 7,1 mm tunn integrerad sportklocka.
• YEMA Navygraf Pearl CMM.20 – pärlemor i både urtavla och lünett, samma familj av naturmaterial.

Samma sköra material, samma unika mönster, samma sak som händer när ljuset vrider sig. Och du vågar faktiskt bära den. Vill du läsa mer om vart marknaden är på väg har vi samlat årets rörelser i klocktrender 2026 – naturmaterial är en av de tydligaste.

Vanliga frågor om Rolex stenurtavlor

Källor och bildkrediter

Huvudkälla för modellhistorik, generationsdetaljer, materialidentifikation och avsnittet om förfalskningar: Jasper Lijfering, ”Rolex Stone Dials”, Amsterdam Vintage Watches, 13 augusti 2026 – läs hela guiden här. Den är betydligt mer utförlig än den här artikeln och är referensverket i ämnet.

Övriga källor: Phillips (Stern Frères, kassationsgraden, 1990-talets sportmodeller), Fratello Watches (prisnivåer) och WatchGuys (referensöversikt).

Bilder på klockor: Klockfeber. Bilder på mineral, fossil och korall kommer från Wikimedia Commons och används enligt sina respektive licenser:

• Polerad lapis lazuli i djupblått med gyllene pyritinneslutningar – Foto: W.carter / Wikimedia Commons, CC BY-SA 4.0 (https://creativecommons.org/licenses/by-sa/4.0). Källa: https://commons.wikimedia.org/wiki/File:Tumble-polished_lapis_lazuli_1.jpg
• Sodalit i mattare blått med vita kalcitådror och utan gyllene pyrit – Foto: Stephanie Clifford from Arlington, VA, USA / Wikimedia Commons, CC BY 2.0 (https://creativecommons.org/licenses/by/2.0). Källa: https://commons.wikimedia.org/wiki/File:Sodalite_(2933051798).jpg
• Polerad malakit med koncentriska gröna band – Foto: W.carter / Wikimedia Commons, CC BY 4.0 (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0). Källa: https://commons.wikimedia.org/wiki/File:Tumbled_malachite_gemstone_1.jpg
• Polerad jaspis i brandgult och rött med mörka mönster – Foto: Mike Beauregard from Nunavut, Canada / Wikimedia Commons, CC BY 2.0 (https://creativecommons.org/licenses/by/2.0). Källa: https://commons.wikimedia.org/wiki/File:Fiery_orange_Mary_Ellen_(stromatolite)_jasper.jpg
• Blodsten, mörkgrön jaspis med röda hematitfläckar – Foto: James St. John / Wikimedia Commons, CC BY 2.0 (https://creativecommons.org/licenses/by/2.0). Källa: https://commons.wikimedia.org/wiki/File:Bloodstone_5.jpg
• Gröna aventurinstenar med glittrande mineralinneslutningar – Foto: MAURO CATEB from Brazil / Wikimedia Commons, CC BY 2.0 (https://creativecommons.org/licenses/by/2.0). Källa: https://commons.wikimedia.org/wiki/File:Aventurine_pebbles_(6390241853).jpg
• Svart onyx, en kalcedonvariant med nästan strukturlös yta – Foto: Simon Eugster –Simon 14:41, 11 April 2006 (UTC) / Wikimedia Commons, CC BY-SA 3.0 (http://creativecommons.org/licenses/by-sa/3.0/). Källa: https://commons.wikimedia.org/wiki/File:Onyx.jpg
• Obsidian, vulkaniskt glas med blank musselformad brottyta – Foto: James St. John / Wikimedia Commons, CC BY 2.0 (https://creativecommons.org/licenses/by/2.0). Källa: https://commons.wikimedia.org/wiki/File:Obsidian_8.jpg
• Skivor av tigerjärn med band av tigeröga, hematit och jaspis – Foto: Nj27media / Wikimedia Commons, CC BY 4.0 (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0). Källa: https://commons.wikimedia.org/wiki/File:Tiger_iron_slabs.jpg
• Karneol i varm orangeröd ton med ljusare band – Foto: jaja_1985 / Wikimedia Commons, CC BY 2.0 (https://creativecommons.org/licenses/by/2.0). Källa: https://commons.wikimedia.org/wiki/File:Carnelian_-_tumble_polished_stone.jpg
• Polerad ädelkorall, Corallium rubrum, i djupt rött – Foto: James St. John / Wikimedia Commons, CC BY 2.0 (https://creativecommons.org/licenses/by/2.0). Källa: https://commons.wikimedia.org/wiki/File:Corallium_rubrum_(polished_precious_red_coral)_1.jpg
• Rubellit, den intensivt rosaröda varianten av turmalin – Foto: James St. John / Wikimedia Commons, CC BY 2.0 (https://creativecommons.org/licenses/by/2.0). Källa: https://commons.wikimedia.org/wiki/File:Rubellite_tourmaline_3.jpg
• Polerat tigeröga där ljusbandet vandrar över den gyllenbruna ytan – Foto: W.carter / Wikimedia Commons, CC BY-SA 4.0 (https://creativecommons.org/licenses/by-sa/4.0). Källa: https://commons.wikimedia.org/wiki/File:Egg-shaped_tiger%27s_eye_quartz_1.jpg
• Pyritkristaller med metalliskt gyllene yta, så kallat kattguld – Foto: Ivar Leidus / Wikimedia Commons, CC BY-SA 4.0 (https://creativecommons.org/licenses/by-sa/4.0). Källa: https://commons.wikimedia.org/wiki/File:Pyrite_-_Huanzala_mine,_Huallanca,_Bolognesi,_Ancash,_Peru.jpg
• Howlit, vit sten med grå ådring som liknar marmor – Foto: Ra’ike (see also: de:Benutzer:Ra’ike) / Wikimedia Commons, CC BY 3.0 (https://creativecommons.org/licenses/by/3.0). Källa: https://commons.wikimedia.org/wiki/File:Howlite_-_tumble_polished_stone.jpg
• Cacholong, en opak mjölkvit opal med porslinsliknande yta – Foto: James St. John / Wikimedia Commons, CC BY 2.0 (https://creativecommons.org/licenses/by/2.0). Källa: https://commons.wikimedia.org/wiki/File:Cachalong_opal_(Tampa_Bay,_Florida,_USA)_(29895852836).jpg
• Polerad ammonit där de fossila kamrarna bildar ett spiralmönster – Foto: Amir Ali Iranshahi 3 / Wikimedia Commons, CC0 (http://creativecommons.org/publicdomain/zero/1.0/deed.en). Källa: https://commons.wikimedia.org/wiki/File:Polished_fossil_ammonite_004.jpg